Intervju med Maria Eriksson Baaz

DR Kongo är temat när ett 50-tal organisationer firar internationella kvinnodagen på Historiska museet den 8 mars. NAIs forskare Maria Eriksson Baaz hör till experterna i den panel som ska diskutera våld och förtryck mot kongolesiska kvinnor.

Maria Eriksson Baaz säger att hon vill bidra till en fördjupad diskussion om kvinnornas livsvillkor. Hon uppmanar till kritisk självreflektion bland svenska kvinnoorganisationer och menar att de har mycket att lära av kongolesiska kvinnorörelser.

”Vi måste erkänna att relationerna är ojämlika”


När kvinnor förekommit i medierapporteringen från DR Kongo på senare år har berättelser om våldtäkter dominerat. Är det en rättvisande bild?

– Ja och nej. Kriget i Kongo har ju drabbat civila generellt – både kvinnor och män, fast på olika sätt. Kvinnor och flickor har speciellt drabbats av det sexuella våldet som varit mycket utbrett. Men detta innebär inte att dessa kvinnor ska ses som hjälplösa offer. Och det sexuella våldet är endast en aspekt av det våld kvinnor drabbas av. Det finns dessutom många starka kongolesiska kvinnoorganisationer som på olika sätt arbetar för kvinnors rättigheter som sällan får synas och höras. Den dominerande bilden av kongolesiska kvinnor som offer har mycket med våra egna behov att göra skulle jag säga.

På vilket sätt handlar den om våra egna behov?
– Genom att beskriva dem som offer kan vi själva bli deras hjälpare. Vi kan rädda våra förtryckta systrar i syd och det får oss att känna oss viktiga och goda. Det får oss också att känna oss som frigjorda och moderna kvinnor med kontroll över våra egna kroppar och vår sexualitet. Just detta, hur västerländska kvinnorörelsen använder sig av den afrikanska kvinnan för att skapa och bekräfta sin egen självbild är ju något som förts fram av afrikanska postkoloniala tänkare sedan länge. Det gäller även västerländska män för övrigt. Genom att förfasa sig över hur den afrikanske mannen behandlar ”sina kvinnor” kan han själv framställa sig som en modern, civiliserad man som står utanför könsförtryck.   Och så enkelt är det självklart inte. Med det vill jag absolut inte bagatellisera det våld som kvinnor utsätts för i Kongo. Min poäng är att vi också måste ifrågasätta vår roll och vårt oerhörda intresse för just denna fråga. Varför blir vi så oerhört engagerade i just krigsrelaterat sexuellt våld? Varför är exempelvis bristen på basal mödrahälsovård som skadar och dödar mångdubbelt fler kvinnor i Kongo inte lika intressant för oss?   

Ja, varför är vi så intresserade av just sexuellt våld?
– Ja, det handlar, tror jag, mycket om det jag just sa. Vi ser dessutom ofta kvinnor som utsatts för sexuellt våld som det ultimata offret, vilket ökar våra möjligheter att agera som hjältar. Och det handlar om vår fascination för det exotiska, det spektakulära. Krig, våld och sex är spännande. Mödradödlighet är helt enkelt inte lika fascinerande. Skildringar av bestialiska våldtäkter i Afrika är speciellt spännande och speglar en gammal och välkänd sexualiserad fantasi om ett primitivt Afrika. 

Så vårt engagemang handlar mest om våra egna behov?
– Nej det skulle jag absolut inte säga. Självklart handlar vårt engagemang om att vi känner genuin empati för de kvinnor som drabbas. Vi blir förfärade och vill engagera oss och försöka hjälpa. Detta är självklart positivt. Och att frågan om krigsrelaterat sexuellt våld kommit upp på dagordningen är en stor politisk seger. Men vårt oerhörda intresse för just denna fråga är mer komplext än så. Det handlar också om våra egna intressen och behov. Och – viktigast av allt – goda intentioner leder inte automatiskt till positiva effekter. Många av de insatser som sätts in nu får negativa konsekvenser, inte bara för kampen mot det sexuella våldet utan för jämställdhet generellt. Och vi måste också erkänna att relationerna är ojämlika. Kvinnorörelsen, precis som många andra globala solidaritetsrörelser, har en tendens att nära en idealiserad bild om själva relationen. Det handlar om det globala systerskapet, som om det vore en jämlik relation där vi alla deltar på samma villkor. Denna föreställning är ju också viktig för att vi ska känna oss goda och demokratiska. Men så enkelt är det inte. Det är en maktassymmetri där den enes röst, behov och prioriteringar väger mer.

Har kongolesiska och internationella kvinnoorganisationer olika prioriteringar?
– Ja, vår forskning och andra samtal med nationella och lokala kvinnoorganisationer i Kongo visar på det i alla fall. Många är kritiska till det ensidiga fokuset på sexuellt våld och betonar behovet av att arbeta med andra frågor som kvinnors ekonomiska makt, speciellt frågan om kvinnors arvsrätt, våld i hemmet och kvinnors deltagande i politiken. De säger att det är svårt att få pengar till sådana projekt och att de drivs in i fållan att arbeta med sexuellt våld för att få finansiering. Samtidigt ska det poängteras att just de ojämlika maktrelationerna gör det svårt för givare att överhuvudtaget veta vad de nationella och lokala organisationerna prioriterar. Lokala organisationer vet ju redan vad de externa aktörerna vill och anpassar sig och sina projekt till detta för att få tillgång till medel. Till skillnad mot den offerroll som vi ofta tillskriver dem, är de självklart aktörer med egna behov och prioriteringar och de försöker att navigera inom det system som finns till sin egen fördel.

Så det är omöjligt för svenska och kongolesiska kvinnoorganisationer att mötas på jämlika villkor?
– Ja, helt jämlika villkor är säkert omöjligt. Och om vi inte kan erkänna det blir det farligt. Men relationen kan bli mindre ojämlik och insatser bättre anpassade till kongolesiska kvinnors behov. Men det innebär att vi hela tiden måste ifrågasätta oss själva och våra prioriteringar. Det handlar om att försöka lyssna bättre. Lokala och nationella organisationer försöker ofta framföra sina egna prioriteringar och behov, men vi är så förblindade av våra egna att vi inte hör. Svenska kvinnoorganisationer har dessutom en del att lära av kongolesiska kvinnoorganisationer skulle jag säga.

Som vad? Vad kan svenska kvinnoorganisationer lära av kongolesiska?
– En hel del. Framförallt att aktivt arbeta för att inkludera män. De flesta kongolesiska kvinnoorganisationer har många män som medlemmar som aktivt bidrar till arbetet och det är ett resultat av en aktiv strategi av dessa kvinnoorganisationer. Det tror jag är bra. Kvinnors rättigheter är inte en kvinnofråga. Genom att inkludera män kan man också få till mycket mer intressanta och konstruktiva diskussioner kring könsroller. Könsroller kan ju verka förtryckande och begränsande inte bara för kvinnor, utan även för män.  

To the top