Befrielserörelsens dilemma

Av Helena Olsson (augusti 2008)

Den västsahariska befrielserörelsen Fronte Polisario är den sista kvarvarande befrielserörelsen som – enligt FN:s definition – bedriver en avkoloniseringskamp. Polisario har haft och har fortfarande ett mycket högt anseende internationellt, och det råder ingen tvekan om att västsaharierna ser Polisario som sin representant.

Konflikten om Västsahara har pågått sedan 1975, först som ett krig mellan Polisario och ockupationsmakten Marocko (fram till 1979 även mot Mauretanien) och från 1991 med vapenvila och förhandlingar om folkomröstning. Huvuddelen av befolkningen har hela tiden varit bosatt i flyktingläger på den algeriska sidan av gränsen, i Tindouf. FN:s linje är att en folkomröstning bör hållas om områdets framtida status, med alternativen införlivande i Marocko, begränsat självstyre eller självständighet.

Det är svårt att skaffa sig en fullständig bild av hur Polisarios interna struktur ser ut och hur demokratisk och transparent rörelsen är. Regelrätt forskning kring detta saknas och det är inte heller lätt för journalister att skaffa sig en fullständig bild.  Den svenske journalisten Lars Björk har vid flera tillfällen besökt området och bevakade också Polisarios 12:e kongress i december 2007. Hans intryck är att rörelsen är toppstyrd, med lite inflytande underifrån. Samtidigt har han inte kunnat hitta belägg för anklagelser att rörelsen skulle vara marxist-leninistisk eller socialistisk. Formuleringar om socialism fanns i Polisarios stadgar när rörelsen grundades 1973 men dessa är sedan länge borttagna. Tvärtom har de marknadsekonomiska inslagen – i form av småföretag och genom transfereringar från utlandet från saharier som gästarbetar i Europa – ökat kraftigt under de senaste åren. Lars Björk har inte heller kunnat hitta belägg för påståenden om allvarliga yttrandefrihetskränkningar eller att barn skulle ha skickats utomlands, till bland annat Kuba, med tvång. Pressfriheten är av praktiska skäl begränsad – få har intresse och möjlighet att investera i tidningar eller andra medier och därför dominerar Polisario-styrda medier.

Så länge en folkomröstning om Västsaharas framtid inte kan komma till stånd och därmed konflikten fortsätter och huvuddelen av befolkningen bor i flyktinglägren kan man knappast kräva en fullständig demokrati eller flerpartisystem. Rörelsens enighet utåt är självklart viktigt. Samtidigt är det viktigt – inte minst för befrielserörelsen själv – att reda ut eventuella frågetecknen om toppstyrning, begränsad yttrandefrihet, barns rättigheter och andra frågor. I dagsläget ser det tyvärr ut som om konflikten kommer att fortsätta utan att någon folkrättsligt acceptabel lösning finns i sikte.  Samtidigt fortsätter människorättskränkningar mot den västsahariska befolkningen på de av Marocko ockuperade områdena. Under tiden är det fortsatta humanitära biståndet till flyktinglägren viktigt. Dessa insatser är självklart viktiga för befolkningen och kan också fungera som stabiliserande faktor och förebygga uppkomsten av extremism och terrorism, och därmed vara värdefullt för hela regionen.

To the top